CAIRNTERRIERN är en av Skottlands äldsta terrierraser. Därtill är det den skotska terrier, som idag behållit mest av sitt tidigare utseende och sin karaktär. Fotografier från sekelskiftet visar hundar, som idag fortfarande anses typiska cairns.

 

Fram till omkring 1900 användes cairnterriern huvudsakligen till jakt på räv, grävling, utter och annat småvilt som finns i högländerna. Britterna tog också gärna med sig sina älskade cairnterriers till kolonierna och det finns många berättelser om hur väl hundarna klarat tropiskt klimat och hur de tom lyckats döda farliga giftormar.

 

Även om cairnterriern är en liten hund till formatet, får man aldrig tro att det är en dvärghund som bäst trivs inomhus och som inte har stora krav på motion och ett rörligt liv. Cairnterriernär en helt igenom sportig och inte så litet tuff hund, ”terrierhumöret” får dock aldrig förväxlas med aggressivitet – en cairn skall vara glad, vänlig, full i sjutton och med ”glimten i ögat”, en smula envishet hör till.

 

Namnet kommer av det gaeliska ordet cairn, som betyder stenröse. Det speglar cairnterrierns tidigare verksamhet och understryker att den nog trots allt trivs bättre med att få springa omkring i naturen än att tillbringa dagarna i finrummet.

 

Det var rädslan för att jaktegenskaperna skulle försvinna, som gjorde att 1800-talets cairnvänner bestämt motsatte sig att rasen skulle bli ”erkänd” och börja tävla på på skönhetsutställningar. Man menade, att om aveln enbart koncentrerade sig på utställningsskönhet, kunde jakthumör och anlag försvinna efter några år. Men till slut lyckades några cairnvänner, som ville ha både vackra och dugliga cairns, att få rasen erkänd 1909. Men som sagt, motståndet kom inte från den engelska kennelklubben utan från de egna cairnleden Numera används cairnterriern mycket sällan till jakt. Rasen får idag anses vara en utpräglad sällskapshund, som har bevarat sitt pigga och friska temperament. Att anlagen finns kvar syns tydligt, vilken cairn älskar inte att gräva och leta sork o möss, det händer också att de kommer hem med en och annan, bli inte förvånad.

 

År 1924 importerade grevinnan Blanche Bonde de första cairnterrierna till Sverige. Fram till slutet av 50-talet och början av 60-talet förde rasen en tämligen obekant tillvaro, men intresset har ökat påtagligt under de senaste åren och idag är cairnterriern den ”största” terrierrasen i Sverige

( dvs  av terrierraserna flest antal nyregistreringar per år hos Svenska Kennelklubben )

 

Idealvikten är omkring 6-8 k. Färgerna kan variera från mycket ljus vete, röd till mörk brindle ( nästan svart ). De enda färgerna som inte är tillåtna är helt vitt, helt svart och black and tan ( dvs röda ben och svart ”sadel” ). Anledningen till detta är att en svart cairn skulle kunna förväxlas med en Skotsk terrier ( den rasen hette ursprungligen Aberdeen-terrier och har ingalunda monopol på att vara Skotsk ) och en vit cairn skulle se ut som en West Highland White terrier, en ras som utvecklats ur cairnterriern.